A post in Swedish – På svenska

by Milla — she=he

Smiling. Showing Teeth.

Here’s a post in Swedish. An email sent to me on July 8th. Posting it here, cause I got sad when I read it. A reminder of different perceptions, different realities, and how smiles can be masks – a polite way of showing teeth in the company of strangers.

I’m posting this for me. To be able to rid myself of the projections of the past, present and future. To give evidence of the many sad moments in my life. This sad moment  was one of projection and bad timing, somebody caring enough to say how they feel and think of me on my birthday.

I didn’t celebrate as usual. I’m not there yet in my life. It’s a future goal for a happier person. Existing in a different context.

Maybe this is a start. To be able to share the sadness of not knowing how to rejoice: Happy 35. And hopefully new ways to come. I can change. I will change.

So first a message I sent on June 9th. Then this guy’s reply a month later, on my birthday. And my response. (After the messages there’s a continuation with some thinking-out-loud in English)

Message in Swedish from me to a guy on CouchSurfing, sent over Facebook:

..

Milla Ahola 09 June at 16:05
hej martin,

om du har lust att ta en promenad runt mustikkamaa, kulosaari, kivinokka och prata om livet innan du drar iväg till midnattssolen — hör av dig.

milla

.

Smiling. Showing Teeth.

.
Martin Malmgren 08 July at 13:12
….och medan jag och mina CS-gäster satte oss ned vid cafe lingua-bordet och jag förklarade att personen jag förvånat hejade till var en av mina tidigare tidigare CS-gäster, hör jag från andra sidan bordet – “that was like the funniest greeting ever! are you always faking it? when you don´t remember people”…..intressant. Jag vet inte riktigt hur du fick för dig att jag inte kände igen dig, sanningen är väl om något det omvända. Sen jag hostade dig har jag läst ur din blogg o sett dina inlägg på CS – som att anklaga Linda Lappalainen för att ha kallat dig “feminist pig” om jag inte minns fel, på facebook, när hon egentligen syftade på nåt helt annat, och påstå att en annan medlem du diskuterat med inte svarat på din couch request för att han inte delade dina feministiska åsikter, ett annat helt grundlöst påstående, och förstås din patetiska “joining HOG”-tråd där du på nåt sätt trodde att din relation med adalia skulle vara av intresse för hela CS-communityt. Ja, ungefär på samma sätt som du vände dig till mig på ENGELSKA i måndags, som om min i DITT tycke lustiga hälsning skulle vara av hela cafe linguas intresse. Jag kom dit för att prata med nya människor (trevliga sådana bör tilläggas…) på något mer eller mindre främmande språk, defenitivt inte för att svara på fjantiga o grundlösa spydigheter (hur många gånger har vi träffats efter att du bodde här egentligen? känner du mig? har du nån som helst aning om hur bra/dåligt jag minns folk jag träffat några enstaka gånger?). När jag såg dig på cafet blev jag först förvånad men erinrade mig ett samtal jag fått av dig under dagen som jag klickat bort eftersom jag satt och övade…och gladde mig genast att se att det fanns lediga platser på ett lagom avstånd från en person jag ändå inte är intresserad av att prata med. (Vilken typ av hälsning hade du önskat..?)
Tänkte att du borde ha fattat vinken sen tidigare – det meddelande du skickat här ovan är ju en månad gammalt, så om jag hade haft lust att höra av mig för att träffa dig så hade jag också gjort det.

Bortsett från de föga förvånande spydigheterna från dig så var cafe lingua annars rätt trevligt, hittade inga polacker men hängde med så gott jag kunde vid det trevliga ryska bordet. Dina kommentarer gjorde mig iaf påmind om att jag faktiskt fortfarande hade kvar dig som vän både på facebook och CS, men det är åtgärdat nu….

martin

.

Smiling. Showing Teeth.

.
Milla Ahola 09 July at 00:45
jag hör dig. och jag blev ledsen av att bli kallad fjantig och grundlös osv. visst kan jag se att jag inte är ofelbar. att jag har förmåga att skada lika mycket som andra människor.

jag var rädd när jag skickade meddelande och försökte ringa dig och dina gäster tidigare på dagen om att jag var på väg till cafe lingua att mitt sällskap inte var önskat.

du är klar och tydlig. jag förstår inte varifrån du kommer. och jag förstår inte hur du kommer att läsa det här meddelandet heller (aggressivt? fjantigt? patetiskt? manipulativt? mänskligt?) jag förstår att vi inte kan tala om det här. att vi inte kan mötas för att se varifrån den andra pratar.

det var min födelsedag idag. så du hade lite kass tajming. blev ledsen av att läsa det här bland grattandet. men. iallafall. jag hör dig.

jag håller mig på avstånd.

.

.

.

— THINKING OUT LOUD..

Adding the phrase with the action that was a part of triggering the response I got from Martin.

“that was like the funniest greeting ever! are you always faking it? when you don´t remember people”…..intressant.

I met Martin at a language exchange meeting. I was going there and had nothing to do and she had posted on a common social networking site that she would be there with some people staying at her place, so I wanted to check if I could join them earlier, and I had called her with no response earlier that day. This in combination with that she hadn’t responded to a message I sent one month ago over Facebook – after she had befriended me there – asking if we could meet and go for a walk and talk, got me into the usual insecure terror of “what other people think”. Most often people don’t say when they don’t like me, and not getting a response can mean anything from “I really like you, but didn’t reply” to “I hate your guts, and don’t ever want to have anything to do with you again”.

So, when I saw Martin at the meeting I waved, and she gave a big friendly smile waving back, and then got something that I interpreted as a “look of recognition” (like seeing someone you haven’t seen in a long time, and you’re surprised to bump into them, like “you? here?”) and giving yet another big friendly smile and wave, and then moving over to sit down at the far end of the long table.

I don’t have table manners, and said my surprise out loud. I’m kind of loud sometimes. Spontaneous. Take space without thinking. So I said it across a table of speaking people, that it was the funniest greeting I’ve ever seen. I myself am not good at recognizing people, and I usually tell that I don’t remember them – I’m extremely bad at faces and names. So I was wondering if this was the case with Martin’s response saying “hi” twice with that look of “recognition, surprise” in between.

Apparently, after receiving this “tell-all” email, it is now clear to me that somewhere along the line Martin decided that I’m not this guy’s idea of fun, and that she was rather pissed off that I didn’t “catch the drift” when she didn’t respond to me asking for a walk and a talk a month ago, and that she had a wish to make it clear now that she doesn’t find me nice company, by sending this message and defriending me on Facebook and Couchsurfing.

I don’t understand this type of behavior. And I guess I will never figure it out. It freaks me out. And it scares me. Walking around with strangers showing teeth, not knowing what to make of it.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: